När ska du prata med mig igen? Det har nästan gått två månader nu..
Alla säger :" Mia din pappa är så jävla rolig", "ååh jag älskar din pappa!"
Och ja han är bäst, skulle aldrig någonsin vilja byta ut honom mot något i hela jävla världen!
Han och jag har ett band. Ingen kan slå. Han har gjort mig till den "roliga" störda och glada personen jag är.
Vi brukar skratta åt fula människor, dansa,skojja och vara allmänt störda hela tiden! Verkligen hela tiden!
Han gör mitt liv speciellt, unerbart! Och jag är jämt glad när jag kommer hem, där han drar sina onödiga kommentarer som får hela familjen att gråta av skratt. Och våra semesterfilmer, shiit de skulle bli årets komedi!
Och ni skulle oxå älska min pappa. Jag vet inte en ända pappa som kan slå honom! Bäst är ordet....bäst.
Kan sitta här hela natten och rabbla upp allt som gör honom så bra.
Fan jag älskar dig pappa. & jag känner mig sviken.
Varför kan du inte bara acceptera att han gör mig lycklig?
Vill du inte att din dotter ska vara lycklig?
Det är så jävla hemskt att komma hem och du säger inte ens hej till mig.
Ett hej från dig skulle betyda allt för mig justnu.men inte ett enda ord..
Jag finns inte för dig, du kollar inte ens på mig.Jag är en främling i ditt hus.
När vi bråkar blir vi vänner igen efter minst en minut, men nu har det gått två månader.
Familjen är inte alls densamma, jag hatar dethär!jag är lycklig men endå så olycklig.
I lördags när jag grät så kollade du på mig som om jag vore en främling, någon som inte betyde ett skit för dig, jag fick tillochmed stanna upp för att hämta mig, det gjorde så jävla ont.
Vi har aldrig varit osams så här länge
Du förstår inte, jag förstår inte. 
Det värsta är att jag börjar vänja mig...vid att inte ha någon pappa alls
Om du inte vill se mig lycklig så drar jag...
FAN JÄVLA HELVETE, jag älskar dig pappa...